Moa 25/6
Tänkte att jag skulle sammanfatta min dag igår. Det finns några speciella ord som verkligen ringar in hur jag upplevde gårdagen och dessa är: nervositet, hemlängtan, saknad, förtvivlan, ledsamhet och hopplöshet.
Jag vaknade på morgonen ensam då alla andra tjejer började sitt sommarjobb med ett dagpass. Jag vaknar upp i ett hus jag inte känner igen. Jag handlar lite frukost, kollar på tv, springer på toan miljarder gånger (kanske onödig information men strunt samma) och till sist drar jag mig, sisodär 3 timmar innan jag skulle börja jobba. Jag går till skattekontoret och förväntar mig fixa det där med skatten och personr men ikke det, hade inte med mig rätt papper. Här ifrån ska jag börja leta bussar som ska ta mig till Charlottenlund, som ligger en bit utanför själva centrum. Eftersom att jag (Moa, som hatar att vara sen till saker) gick 3 timmar innan jobbstart så hamnade jag i en busskur i ungefär 1 timme för att fördriva tiden. Väl framme vid Charlottenlund, 1 timme innan jag ska börja, möttes jag av en jättetrevlig dam som visade mig vägen upp till den avdelningen som jag ska befinna mig på. Jag vet att det första jag tänkte var: " jag förstår INGENTING, absolut INGENTING av vad någon säger". Jag fick panik! Det är klart att jag har förstått att det ska vara svårt men för mig kunde det lika gärna pratat grekiska. Kvällen på jobbet rullade på skapligt, förutom att jag förstod väldigt lite och förutom att jag inte tyckte att jag fick information om exempelvis deras rutiner vilket resulterade i att jag stundtals inte viste ut eller in. Det lät som på personalen att vi egentligen inte skulle fått någon inskolning, att jag skulle börja jobba direkt men som tur var så tog en sjuksköterska sig tid för mig och jag slapp börja jobba på fri hand min allra första dag.
Vi är i ett annat land där man pratar ett annat språk- det är tufft då men som tur är så försökte de förklara när jag inte förstod gång på gång och de hjälpte mig även genom att prata mycket långsammare.
Med ingenting i magen, ganska så förtvivlad över att jag har svårt att förstå när någon pratar med mig, skulle jag försöka hitta tillbaka till huset och innan det hitta rätt buss tillbaka hem. Jag var så ledsen när jag kom hem. Det blev helt enkelt för mycket. Jag tror att en liten del handlade om att jag var utan tjejerna hela dagen. Jag kände mig så ensam och så långt hemifrån. Som ni flesta vet har jag jobbat inom vården ganska länge och känner mig väldigt säker på både omvårdnad och på det vi har lärt oss på utbildningen men igår, då kände jag mig som - En hopplös kråka!
Idag har allt känts mycket mycket bättre. Tro det eller ej så lär jag mig språket mer och mer. Jag tror att det kommer bli bra, när man kommer in i det, när man lär sig rutinerna (som jag förhoppningsvis snart får information kring) och när man har lite mer kött på benen om patienterna. Nu är jag även så lycklig över att jag inte är ensam hemma. Snart kommer Ella och Ida in från en springrunda och då ska vi mysa hela kvällen.
Puss alla fina!
Ps. Eftersom att Ida är en hejjare på att ta bilder struntar jag i att lägga upp några. Blir bara pinsamt! Hahaha.